Sådan ar en keeshond

 
Keeshonden, "keesen", väcker uppmärksamhet genom sin yviga päls som ger den runda konturer och väcker sympati och beundran var den än rör sig. Dess uttryck är vaket, blicken är uppmärksam och rörelserna snabba. Den är läraktig, intelligent och vill gärna vara sin ägare till lags.
 
Rasen är en medelstor spets med lång, tät och utåtstående, grå päls. Huvudet och ryggen är mörka och den rikliga kragen och yviga svansen, som ligger hårt ringlad över ryggen, är ljusgrå. Huvudet är kilformat, pannavsatsen är markerad, men ej brant. Öronen är högt ansatta. Ögonen är mörka och omges av mörka teckningar, s.k. "glasögon".
 
Benstommen är kraftig, vinklarna är måttliga. Tassarna är runda, täta "kattassar". Keeshonden är sunt och normalt byggd, nästan som den naturliga urhunden. Den har inte framavlats några extrema drag som lätt ger hälsoproblem. Rasen är i allmänhet sund och är inte benägen att få ärftliga sjukdomar eller defekter i någon större utsträckning.

  

Pälsvård

 

Man lätt föreställa sig att den imponerande pälsen är svårskött. Tack och lov är det inte så. Med rätt kost, lagom motion och rätt miljö håller man pälsen snygg med förvånansvärt lite arbete. Den dubbla pälsen skyddar mot både kyla och värme ovh stöter dessutom ifrån sig smuts. Då keesen byter päls bör den gamla, lösa pälsen kammas bort.

  

Använding 

 

Keesen är en vakthund som ger skall när främmande närmar sig, men som inte går till anfall. Den trivs bäst med en egen, aldrig så liten, gård den får vakta. Den lämpar sig utmärkt som sällskapshund och den vill vara med i alla aktiviteter som familjen företar sig. Den är i allmänhet inte en enmanshund, utan alla familjemedlemmar är viktiga för den.

 

 

Rastning

 

Keesen behöver inget övermått av rastning, men den är tillräckligt stark för att följa med på flera kilometers rundor. Den följer bra med sin ägare även okopplad, eftersom den saknar jaktinstinkt och inte är benägen att följa villebråd. I Holland hölls keesen i tiderna som lastvakt på pråmar och kanalbåtar, än idag finns lusten kvar att följa med ut på sjön. Den rör sig obehindrat på däck och är skicklig att hålla balansen. Den trivs också på bilresor och i andra fortskaffningsmedel.

 

 

På utställning visas keesen så naturligt som möjligt, dvs fritt stående. Inför en utställning borstas den grundligt igenom. Pälsen ska inte klippas, sprayas eller tuperas. Det enda som putsas lätt och jämnas är hasorna samt tassarnas yttersta hår, som rundas så att tassen påminner om en kattass. 

 

Som lydnadshund är keesen mycket lämplig. Den är lättlärd, ivrig och villig föt dressyr. Ofta är den också en läckergom som man genom att belöna med små godbitar kan få att göra nästan vad som helst.

 

Keesen är lämplig för agility. Tempot är inte lika högt som en bordercollie, men det går nästan ingen tid för keesen till vändningarna – den kan vända om i ett huj t.o.m. ovanpå hindret! Den är också ivrig att lära sig, den är kraftig och vill vara sin ägare till lags. Keesen solospelar inte i allmänhet på banan, utan den rör sig dit föraren befaller. Det betyder att om du för den in på fel hinder så är det ditt eget fel. I Finland har två keesar fått titeln agilitychampion; Ikurin In Natura och Ikurin Juliet Jones. 

  

 

Med sitt mjuka och vänliga utseende använder man också keesen till att besöka sjuka samt att hjälpa mänskor att övervinna hundskräck. Gregarious Barbie har fungerat som terapihund och Ikurin Nota Bene och Miss Moneypenny vom Alten Nierstal fungerar som kompishundar. Keesen lämpar sig också för räddningshund. Några kees är skolad till ruinhund. De första keesarna utförde BH-provet år 2005. Man har lynnestestat keesar i någon mån. 

 

Ursprung 

 

Keeshonden härstammar från Holland, men rasen har utvecklats i England. Den har i tiderna använts som vakthund på pråmar och åfartyg. Keesen har bra lynne och är lämpad att bo med familjen i små utrymmen på bostadspråmar, att röra sig vigt också på hala, våta båtdäck. Som vakthund är den färdig att ge larm, men går inte till anfall. På landsbygden hade storgodsägarna jakträtt och de ägde stora koppel med jakthundar. De som hyrde mark fick keeshondar som vaktade, men saknade jaktinstinkt.

  

Namnet keeshond kommer av Cornelius, ett namn som i allmänhet förkortas Kee (uttalas kei), dvs bokstaven k. Slutändelsen s betyder ägd av, hond betyder hund. Alltså: K:s hund. I finländska förhållanden kan det motsvara Matti Meikäläinen och betyda allemanshund. Det kan också syfta på en känd person: Den kämpande keeshonden Cornelius de Gyselaer var känd som förädlare både av grå spetsar och tulpaner medan han dessutom var politiker. Han hörde tillsammans med sin bror till det republikanska partiets ledning. En konflikt ledde till att symbolen för kungadömets anhängare blev en mops och republikanernas anhängare en keeshond. Republikanerna förlorade, ledarna fängslades och blev hängda för landsförräderi. Efter nederlaget var det inte längre populärt att hålla sig med ett hund som symboliserade republikanerna och rasen var nära att dö ut i Holland.

 

Räddningen blev engelska adelsmän som reste på de holländska kanalerna och blev förtjusta i ”pråmhundarna” och tog över dem till England, avlade vidare på dem och gav dem det utseende de har idag. Från England har rasen sedermera spritts till andra länder, speciellt USA, Kanada, Australien och Norden. Keeshondens förfäder De tyska spetsarna, som keeshond är en variant av, har utvecklats från stenålderns sumpmarkshundar (familiaris palustris Rüthimeyer) och senare från den s.k. ”pålbyspetsen”. Den är Europas älsta hundras och är ursprunget till många andra raser. I tysktalande länder kallas keeshond för wolfsspitz. 

 

Keeshond kom till Finland 

 

De första keeshondarna importerades 1967 av den kände avelsexperten, diplom-ingenjören Lauri Vuolasvirta från Uleåborg. Irene Lilja från Tammerfors var den första i Finland som födde upp keesar. Hon var också rasföreningens första och långvariga ordförande och avelsrådgivare. Då den tiden hette föreningen Suomen Hollanninpystykorvayhdistys ry, 1990 blev den Suomen Keeshond ry, samma år ändrades också rasbenämningen. Rasens hemort har från början varit Tammerfors och är det än idag. Registreringarna för keeshond ligger kring 100 per år. Stammen i hela handet uppgår till ca 500 st. Den jämna efterfrågan har bidragit till att allmänt taget hålla hög kvalitet på avelsmaterialet.

 

Tillbaka

Keeshond

   
Sådan är keeshond

Pälsvård

Använding

Rastning

Ursprung

Till Finland